Kategori Debattartiklar, Nyheter

“När vi gör bokslut över pandemin är nämligen kostnaden för alla de som drabbats av långtidssjukdom sällan inräknad”, skriver Tove Lundberg, ordförande i Svenska Covidföreningen.

Ytterligare ett år har gått sedan WHO klassade spridningen av Sars-CoV-2 som en pandemi. Som så ofta blir årsdagen ett naturligt datum för reflektion och en påminnelse om att pandemin fortfarande pågår – även om viruset är något vi alla helst vill glömma.

Något som de facto ofta glöms i årssummeringarna är de långsiktiga hälsokonsekvenserna som viruset kan ge upphov till. När vi gör bokslut över pandemin är nämligen kostnaden för alla de som drabbats av långtidssjukdom sällan inräknad. Detta trots att postcovid utgör det vanligaste negativa utfallet av en covid-19-infektion och att WHO uppskattar att 17 miljoner kan ha drabbats – bara i Europa.

Postcovid drabbar människor på olika sätt och i olika grad. En del personer tappar lukt och smak men kan annars leva på som vanligt. Andra människor blir så dåliga att de inte kan jobba eller leka med sina barn. En del måste använda rullstol för att ta sig utanför hemmet. EU-kommissionens expertgrupp konstaterar att notan för såväl tillväxt som hälso- och sjukvård kommer bli hög. Ändå lyser postcovid-perspektivet med sin frånvaro när vi diskuterar pandemins påverkan på arbetsmarknad och ekonomi.

Glömskan kan såklart ha flera orsaker. Människor som försvinner från livet utanför sina hem på grund av sjukdom syns inte. Lidandet inom hemmets fyra väggar blir ofta tyst, endast synligt för de närmast anhöriga. Den obeskrivliga tröttheten som de mest luttrade småbarnsföräldrarna förklarar att de aldrig känt tidigare och som gör att de inte längre klarar av att köra bil eller ta sina barn till fotbollsträningen. Febern som blossar upp efter minsta ansträngning, såsom av att dammsuga eller tömma diskmaskinen. Hjärntröttheten som gör att hela ens identitet ställs på ända, eftersom man måste sova både innan och efter ett simpelt zoom-möte för att ha en chans att hänga med i samtalet.

Och så har vi stigmat. Inställningen att vi har full kontroll över våra liv kan olyckligt nog leda till slutsatser som att den som drabbas av sjukdom nog har sig själv att skylla – egentligen. Helst av allt vill vi inte ta in att olyckan kan drabba någon som en själv, och att tidigare fullt friska och hårt arbetandes kan bli sjuka. Kanske är det därför frågan “Men vad hade du för underliggande sjukdomar?” så ofta ställs till den som drabbats av postcovid. I en tidsålder som kännetecknas av självförverkligande i högt tempo kan det också vara lättare att springa vidare, istället för att stanna upp och se den där kollegan som aldrig kom tillbaka till kontoret efter att de sista restriktionerna släppt.

Psykologiseringen av fysiska symtom har gjort att många sjuka väljer att vara tysta. Osynligheten i statistiken kan vara en annan orsak. För inte heller de anonyma stapeldiagrammen över pandemin fångar in oss. När pandemins inverkan på folkhälsan skulle undersökas i Sverige uteslöts frågor om postcovid och ingen myndighet har fått i uppdrag att räkna oss. Socialstyrelsen tittar visserligen på antalet diagnoskoder, men bara från slutenvården dit majoriteten av patientgruppen ändå inte hänvisas.

Våren 2023 råder det fortfarande total avsaknad av officiell myndighetsinformation om postcovid som riktar sig till enskilda. Här skiljer sig Sverige från flera andra länder, såsom England, USA och Norge. Förutom att ingen räknar oss så är det inte heller någon myndighet som har i uppdrag att följa forskningen om vad som är fel i våra kroppar. Ingen som har i statligt uppdrag att läsa studierna från Sydafrika som antyder att virusets spikeprotein orsakar microproppar hos postcovidsjuka. Ingen som följer det växande vetenskapliga stödet för att kvarvarande virus kan förklara våra långvariga symtom. Följden blir att en stor pusselbit saknas i underlaget till våra beslutsfattare som styr över såväl vårdsatsningar som information om virusets konsekvenser.

Så varför ska vi som samhälle bry oss om virusets långsiktiga hälsoeffekter? Vi har ju vaccin idag och blir inte virusvarianterna allt mildare? Tyvärr visar forskning att vaccin inte eliminerar risken för postcovid och även om virusvarianterna tycks mildare är de mer smittsamma nu än i början av pandemin. Varje smittotillfälle innebär en risk att utveckla postcovid och stora registerstudier från USA visar att riskerna för bland annat komplikationer från hjärt-kärlsystem och lungor ökar med varje infektion.

Det kanske inte kommer att drabba just dig, men väl en familjemedlem, kollega eller barndomsvän. Därför bör vi – så länge vi lever med viruset – göra vad vi kan för att lära oss hantera och på sikt bota dess långtidskonsekvenser. Det är vad vi vill uppmärksamma den 15 mars, en dag som numera går under namnet International Long Covid Awareness Day.

Tove Lundberg, Leg. psykolog, docent i psykologi, ordförande Svenska Covidföreningen

Fler nyheter