Professor Rob Wüst har tidigare berättat om sin forskning om muskelförändringar hos patienter med postcovid och ME och nu har studien publicerats i Nature Communication. Resultatet visar att muskelförändringar och den nedsatta fysiska prestationsförmågan som ses vid postcovid och ME inte kan förklaras enbart av fysisk inaktivitet eller långvarigt sängläge.
Den aktuella studien syfte var att undersöka om den nedsatta fysiska prestationsförmågan och förändringarna i skelettmuskulaturen vid postcovid och ME kan förklaras av fysisk inaktivitet och dekonditionering. För detta jämförde forskarna personer med postcovid och ME med friska personer samt med en grupp friska personer som hade genomgått 60 dagars strikt sängläge.
Delar av studieresultaten har tidigare presenterats muntligt och publicerats som ett ännu inte vetenskapligt granskat preprint. Studien, från professor Rob Wüst och hans forskargrupp, har nu genomgått vetenskaplig granskning och accepterats för publicering i Nature Communications. Den version som tidskriften nu gör tillgänglig är en tidigt publicerad version som kommer att ersättas av den slutliga publiceringsversionen.
Jämförde med friska som varit sängliggande
En försämring av symtomen efter fysisk eller annan ansträngning, så kallad post-exertional malaise, (PEM) är ett mycket ofta förekommande fenomen hos personer med postcovid och ett centralt och diagnostiskt viktigt symtom vid ME. Den fysiska inaktivitet som ofta följer med sjukdomarna kan bidra till en lägre aerob kapacitet, alltså en försämrad förmåga att ta upp och använda syre vid fysisk ansträngning. Det skulle kunna förklara vissa av de förändringar som ses i skelettmuskulaturen hos dessa personer.
I studien ingick friska personer, personer med postcovid, personer med ME och personer vars fysiska kapacitet hade försämrats till följd av fysisk inaktivitet i form av strikt sängläge under 60 dagar. Den sistnämnda gruppen hade ingått i en tidigare studie från European Space Agency (ESA), i vilken man inför kommande rymdfärder kartlade hur uttalad form av inaktivitet kan påverka människans fysiologi. Forskarna jämförde personerna med postcovid och ME med friska personer och med den grupp friska personer som tidigare hade genomgått 60 dagars strikt sängläge.
Gjorde cykeltest
Postcovid-, ME- och kontrollpersonerna fick genomföra ett maximalt cykeltest för att mäta deras fysiska prestationsförmåga och syreupptag. Muskelbiopsier gjordes för att bland annat undersöka muskelfibrernas sammansättning och storlek, kapillärerna i muskelvävnad samt mitokondriernas kapacitet för oxidativ fosforylering (den process i mitokondrierna där cellerna producerar stora mängder energi med hjälp av syre). Uppgifterna jämfördes därefter med motsvarande data från sänglägesstudien för att klarlägga om de fysiologiska förändringarna vid postcovid och ME kunde förklaras av fysisk inaktivitet. Det långvariga sängläget förändrade andnings- och hjärt-kärlsystemets reaktioner under maximal fysisk ansträngning. Dessa förändringar skiljde sig åt från vad man såg hos patienterna.
Förenklat brukar man tala om att skelettmuskeln innehåller två typer av muskelfibrer, typ I och typ II, som i högre grad är inriktade på snabb energiproduktion och ofta har större kapacitet för glykolys. Typ I beskrivs som långsamma och uthålliga och använder mer syre än typ II som är mer inriktade på snabb energiproduktion och i större utsträckning använder en process som inte kräver syre.
Sängläget ledde till muskelförtvining (muskelatrofi), men förändrade inte fördelningen mellan de olika typerna av muskelfibrer. Hos både personer med postcovid och ME sågs en mindre andel av de långsamma och uthålliga typ I-muskelfibrerna och en större andel av de snabbare typ II-fibrerna jämfört med friska personer.
Hos personer med ME sågs dessutom en särskild förtvining av typ I-muskelfibrerna och också färre kapillärer i förhållande till muskelfibrernas storlek. Detta kan vara betydelsefullt eftersom kapillärerna förser muskeln med blod och därmed syre och näringsämnen.
Det var endast hos de personer som genomgått sängläge som musklernas kapacitet för oxidativ fosforylering hade ett samband med det maximala syreupptaget. Eftersom skelettmuskulaturens egenskaper hos patienterna skilde sig från dem hos friska personer som hade genomgått långvarigt sängläge, kan fysisk inaktivitet inte ensamt förklara den försämrade prestationsförmågan eller de muskelförändringar som sågs vid postcovid och ME.
Fler studier om vad som händer vid PEM
Det är särskilt intressant att sambandet mellan mitokondriernas oxidativa kapacitet och maximal syreupptagning bara fanns efter sängläge – inte hos postcovid- eller ME-personerna. Det talar emot uppfattningen att den nedsatta prestationsförmågan helt enkelt skulle bero på att personerna har blivit otränade.
Samtidigt är det viktigt att inte övertolka resultatet: studien visar inte att fysisk inaktivitet saknar betydelse vid postcovid eller ME. En person som är sjuk och samtidigt mycket inaktiv kan naturligtvis utveckla ytterligare dekonditionering. Resultatet är snarare att dekonditionering inte kan förklara hela den nedsatt prestationsförmågan och de fysiologiska förändringarna vid dessa sjukdomar.
En viktig begränsning är att deltagarna med postcovid och ME hade relativt milda symtom, eftersom studien krävde att de kunde genomföra ett maximalt cykeltest. Resultaten kan därför inte utan vidare överföras till personer med svårare sjukdom.
Forskarna arbetar nu vidare för att försöka förstå varför personer med postcovid inte klarar fysisk ansträngning normalt – och vad som händer i muskeln när PEM utlöses. Bland annat pågår studier av mikrocirkulation/microclots, kapillärer, mitokondrier, immunceller och mastceller.
Referenser
Skeletal muscle properties in long COVID and ME/CFS differ from those induced by bed rest
Charlton, B.T., Slaghekke, A., Appelman, B. et al.
Nat Commun (2026). https://doi.org/10.1038/ s41467-026-75725-y
Marianne Hartford, docent och läkare
