Kategorier
Berättelser

Mollgan känner sig sjukt osynlig

En saga i spåren av Coronaviruset utifrån en långtidssjuks perspektiv.


Nu ska jag berätta en saga. Den handlar om en person, vi kan kalla henne Mollgan, för det brukar ju personer i sagorna heta. Mollgan bodde i ett land som vi kan kalla Fabulusien, för någonting måste vi ju kalla det.

Mollgan kände sig vanligtvis stark. Inte sällan gav hon sig ut och sprang långt långt i skogen eller klättrade högt högt i bergen. Hon bodde i en liten by där hon trivdes väldigt bra och hon hade personer i sitt liv som skänkte henne trygghet och glädje. Vi kan nästan sträcka oss till att säga att Mollgan aldrig tidigare mått bättre, för det var precis så hon kände.

Men plötsligt drabbades hela världen av en pandemi. Ett virus som
storkusinerna kallade för Corona spreds fortare än vad människorna kunde ana. Många blev sjuka och till och med dog. Storkusinerna sa att det var viktigt att tvätta händerna noga och hålla ordentligt avstånd till andra människor. Mollgan gjorde som storkusinerna sa. Det gjorde hon alltid. Men trots det började hon känna sig sjuk. Det gjorde ont i Mollgans bröst. Huvud. Hals. Hon blev plötsligt väldigt trött och hjärtat slog ovanligt snabbt. Mollgan kände att hon måste lägga sig ner och vila en stund. Hon tänkte att det nog var bäst att vila hemma, så att hon inte råkade smitta någon annan. En stund. En vecka. En månad. Flera månader. Mollgan förstod inte. Så här hade hon aldrig någonsin känt sig förut. Hon orkade ingenting längre. Hon behövde hjälp. Doktorerna brukar kunna hjälpa, det visste Mollgan, för hon hade varit hos doktorerna flera gånger förut. Doktorerna är kloka och
välvilliga.

Mollgan gick till byns vårdcentral. Först fick hon ta alla möjliga prover. Det kändes bra. Sedan fick hon träffa doktor Viktor Petter, som jobbat som doktor i byn länge och som hjälpt många sjuka, ja det må ni tro att han hade. Doktor Viktor Petter tittade på provresultaten och konstaterade att Mollgan var frisk som den friskaste friska. Oj, det var förvånande, tänkte Mollgan. Hon sa till doktorn att hon inte alls kände sig frisk, utan sjuk. Doktor Viktor Petter förklarade att det onda som hon kände sannolikt berodde på oro eller stress och inte alls på ett virus, som Mollgan trott. Då frågade Mollgan om det inte kunde vara Coronaviruset hon blivit sjuk av, hon kände ju till den pågående pandemin. ”Nej, inte alls!” sa doktorn, med sitt allra bredaste leende.

Doktor Viktor Petter förklarade att det i en pandemi kan uppstå rädsla och oro bland människorna, som lätt kan inbilla sig att de är sjuka fast de i själva verket är stressade. Mollgan kunde visserligen förstå att det kunde vara så, men själv kände hon sig varken rädd eller orolig, bara otålig och ivrig att bli frisk och kunna återgå till sitt normala liv. Återigen tog Mollgan upp de olika symptom hon haft den senaste tiden. Tryck över bröstet, ont i halsen, huvudvärk, trötthet, lufthunger, hög puls, pirr i huden, konstig lukt, orkeslöshet, yrsel och koncentrationssvårigheter. Mollgan kände hur hon frenetiskt kämpade för att fånga doktor Viktor Petters uppmärksamhet. Doktor Viktor Petter satt tyst en stund och läste på sin datorskärm. Sedan sa han ”Mmm, du har alltså inte haft hosta eller feber?”. ”Nää” sa Mollgan, nu märkbart påverkad av den tålamodsprövande situationen. Hon hade, till sin stora förtret, fått en rödaktig ton i ansiktet. Doktor Viktor Petter tittade på Mollgan och sa: ”Jag kan se att du är stressad!”.

Mollgan var betänksam. Hon tyckte att det var konstigt att doktorn inte för en sekund kunde tro att hon smittats av det virus som for fram över världen, med en spridningsfart som skulle få Stålmannen att framstå som stillastående. Hade doktor Viktor Petter verkligen lyssnat på det hon sagt? Som ni säkert förstår kändes det inte så för Mollgan. Och som ni säkert räknat ut var det ungefär här i sagan som Mollgan började känna sig osynlig.

De mäktiga hövdingarna i Fabulusien gav, tillsammans med storkusinerna, folket råd och riktning i vardagen under pandemin. De syntes i pressträffar och på Fabnytt så gott som varje dag. Tack vare dessa mäktiga och kunniga personer fick folket dagligen information om hur många fabulusier som låg på sjukhus och hur många som dött. De mäktiga och de kunniga hade kolossalt mycket att göra i dessa tider, förstod Mollgan. Tänk om de hade så mycket att göra med alla de personer som låg på sjukhus, alla företag som skulle räddas och alla fotbollsarenor som skulle avfolkas att de inte hann ägna ens en tanke åt Mollgan. Kunde det vara så?…

NEJ, SÅ KUNDE DET FAKTISKT INTE VARA. Det måste väl finnas tillräckligt med kunniga personer i Fabulusien, så det räckte till alla som behövde hjälp efter det som viruset ställt till med! Mollgan fördjupade sin tankebana. Av Fabulusiens dryga 10,3 miljoner invånare var ungefär 6,5 miljoner över 30 år gamla. Dessa personer hade förmodligen hunnit lära sig en del genom utbildningar och erfarenhet i livet, resonerade Mollgan. Hon förstod bättre än att förvänta sig visdom, kunskap eller ens förstånd från alla dessa 6,5 miljoner. Men om låt säga ett par miljoner fabulusier kunde anses kunniga (det tyckte Mollgan ändå var rimligt) borde det ju finnas några som förstod vikten av att fundera kring den sjukdom som Mollgan drabbats av och som kunde skapa utrymme i sina agendor för just det.

Mollgan hade hört talas om att det fanns fler sjukt osynliga i landet som, liksom hon, kämpade med obehagliga symptom i många månader. Någon sa att det kunde vara 150 000 sjukt osynliga i Fabulusien, men sanningen var att ingen visste. Ingen hade räknat. Detta gjorde Mollgan arg, så arg att hon satte sig och skrev ett brev till tidningen. Så här skrev hon;

Kära Ni mäktiga och Ni kunniga.

Jag vill att Ni ska veta om att jag finns, ty det kan vara svårt för Er att veta då jag är osynlig. Ingen vet särskilt mycket om mig. Förutom jag då, som vet en hel del. Fråga mig gärna så berättar jag. Men just nu känns det som att jag har fastnat i min sjukdom och i mitt hem. Därför behöver jag Er hjälp.

Ni som har makt, medel och kunskap, Ni kan hjälpa mig. Om Ni vill. Jaså, Ni vill veta hur… då ska jag berätta hur jag tänker. Om Ni börjar med att se mig och tänka på mig, för att sedan försöka förstå vad jag går igenom. Då kanske Ni på riktigt börjar känna känslor i Era mäktiga, kunniga kroppar av typen ’oj!’ eller ’usch!’ eller ’men vad sjutton gubbar är detta?’. Vad vet jag.

Ett nästa steg skulle kunna vara att ta reda på mycket, mycket mer än Ni vet idag. Forska tror jag det heter. Kanske kunde det vara idé att ta reda på vilka vi är, hur vi mår och vad som händer i våra kroppar, för att sedan försöka uppfinna en fungerande medicin eller behandling. Och med tanke på hur länge vi varit sjuka kommer det kanske ta lite tid att komma tillbaka till det som var vi innan pandemin. Därför behöver vi Er för att ta reda på mer om hur detta kan göras. I den bästa av världar kan vi med Er hjälp sluta vara sjuka och osynliga och orka fungera som vanligt igen, vilket är allt vi vill.

Jag är långt ifrån kunnig när det kommer till anatomi eller medicin. Därför är det lätt att känna sig liten och hjälplös i min situation. Det kan Ni säkert förstå. Men just nu tror jag till och med att doktorerna känner sig vilsna. De behöver också Er hjälp för att kunna hjälpa oss.

Om jag vore mäktig som Ni skulle jag lyssna på de osynliga. Dels för att deras kunskap, styrka och handlingskraft behövs i vårt samhälle. Men främst för att det är humant.

Mollgan

Med nyväckt hopp klistrade Mollgan igen kuvertet och letade upp adressen till Fabulusbladet. ”Se där!”, sa hon till sig själv, ”jag visste väl att jag skulle komma på en lösning bara jag tänkte efter!” Mollgan var övertygad om att hövdingarna och storkusinerna skulle lyssna på henne, nu när de visste om att hon fanns. För nog var väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller?… Eller inte?… Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte hon. Sedan somnade hon och drömde om att få leva stark och lycklig i alla sina dagar.

En saga av Lina Grönkvist, Norrköping. Sjuk sedan april 2020. Sannolikt covid-19. Men vem vet…