Måndagen den 23 mars-2020. Ett datum jag kommer att minnas för alltid. Då traskade covid viruset in i min kropp och tog över.
På förmiddagen var jag och handlade, kände inget konstigt. Vid lunch började jag må illa, blev yr, blev varmare och varmare, feberfrossa. Temp på 39.8. Värkte runt i kroppen på olika ställen. Jag kände att det inte var en vanlig influensa/förkylning. Kändes brutalare på något vis, viruset skulle bara fram i min kropp.
Ett par dagar med hög feber fortskred, sen tyckte jag mig känna mig något bättre, men plötsligt blev jag sämre igen. Jag fick yrselattacker, svår huvudvärk, frånvarokänsla i hjärnan. Dålig mage. Lukt och smak försvann. Ett knasperljud och någon form av rörelse startade i båda öronen. Ett tryck i bröstet satte sig som ett spännband runt bröstkorgen. Var det hjärtat som inte orkade mer tänkte jag? Andningen kändes ansträngd. Puls runt 100 varje dag. Blodtrycket signalerade på blodtrycksmätaren att en kamp pågick i kroppen just nu.
Blev många besök för mig till det tillfälligt uppställda covid-tältet vid sjukhuset. Jag var tacksam varje gång jag fick komma in för jag behövde få bli avcheckad, få bekräftat att hjärta och lungor orkade ett tag till. Kvällen efter ett covidtälts-avcheckningsbesök gjorde att jag just den kvällen kände mig lite tryggare att somna.
Så har det hållit på hela våren, blev ca 6 akutbesök i tältet, och många “rop på hjälp” samtal till min vårdcentral under den här våren, som sakta, mig ouppmärksammat visst hade övergått i sommar. Var jag ensam om att ha det så här?! Var det bara i min kropp viruset ställde till det så här?
Nej, sakta kom den ena efter den andra drabbade att göra sin röst hörd. Vi som inte behövde få intensivvård, men ändå var väldigt sjuka. Väldigt länge.
Och fortfarande dras med yrselattacker, utebliven lukt och smak, en orkeslöshet, hjärntrötthet, värk i kroppen som flyttar runt. Pirrningar/domningar i armar och händer mm.
Det som kvarstår är resttillstånden viruset lämnat fysiskt. Men också psykiskt har jag blivit varse. Något slags trauma jag går igenom. Hör eller läser jag om någon som berättar vad den gått igenom kommer tårarna. Igenkänningen.
När tanken kommer över mig om hur jag kände, ovissheten att inte veta om jag skulle överleva från dag till dag. Resonemanget med mig själv varje kväll när jag släckte, att överlever jag en natt till så är det en bonus, gör något med själen.
Alla obesvarade frågor till läkarna under dessa månader. Att dom som är mest kunniga om vår kropp, helt plötsligt inte hade svaren alls. Det var en kuslig känsla. Fast kanske kommer det framöver finnas någon förklaring till våra resttillstånd och även någon form av bot för oss. Jag hoppas!
Mitt “hejdå brev” till min dotter och familj är kastat nu.
Väskan med extra kläder och necessär som jag skulle ha med mig vid ambulansfärd är uppackad igen.
Jag sänder en tanke till er som gått igenom något liknande, en tanke till de anhöriga som mist en kär, till anhöriga som levt med oron över om deras anhörig kommer att klara sig. Samt en omtanke till alla inom vården.
Camilla Axelsson, Jönköping, 2020-08-29
