Kategorier
Berättelser

Jag förlorade min mamma

Jag förlorade min mamma, en pigg och glad 73-åring, till covid-19.

Båda mina föräldrar tillhörde riskgrupp då de var strax över 70 år, min pappa hade även flera av de sjukdomar som definieras som riskfaktorer, min mamma ingen. Min mamma hade en Alzheimerdiagnos, men det var fortfarande tidigt i sjukdomen. Det märktes mest på att hon kunde ställa samma fråga med några få minuters mellanrum och att hon tappade ord. Men hon hade full kolla på vilka hennes barn, barnbarn och mina hundar var. Hon var pigg och innan corona kom för det mesta glad. Under våren var hon dock lite nedstämd då så mycket av deras sociala aktiviteter och kontakt ed barn och barnbarn skurits bort.

Söndag 14 juni pratade min bror i telefon med vår pappa, som sa att de var lite krassliga. Inget om feber, andningssvårigheter eller hosta. Och småkrassliga var de ofta, så det var inget oroväckande med det. På tisdag kväll när varken min bror eller jag lyckats få tag på föräldrarna sen söndagen bad vi en granne som hade nyckel gå in till dem. De hittar min mamma död på soffan i vardagsrummet och min pappa nästan medvetslös på golvet i ett av sovrummen. Min pappa förs i ambulans till akuten där han testar positivt för covid-19, skrivs in på en covid-avdelning och får syrgas via näsan. Han repar sig sedan sakta men säkert. Läkarna får i uppgift att berätta för honom att min mamma inte längre lever och det är uppenbart att det kommer som en total chock för honom. Han säger samma saker som jag tänker ”Vad dog hon av? Hur gick det till? Hur kunde det hända?!”

Min mammas kropp förs till Linköping för rättsmedicinsk undersökning. Jag trodde att hon fått en hjärnblödning eller hjärtinfarkt eftersom det hela gått så snabbt att hon inte ens hunnit larma ambulans. Men det hade hon inte. Positivt covidtest, typiska covidförändringar i lungorna överensstämmande med cytokinstorm men inga andra avvikelser på alla prover som togs ledde till ett utlåtande om dödsorsak: lunginflammation orsakad av covid-19.

Man kan lätt få bilden av media att de som dör av covid redan stod med ena foten i graven. Det gjorde inte min mamma, hon var i allra högsta grad levande. Hon var kärleksfull, omtänksam och älskade sina barnbarn över allt annat. Den enda människa hon var dålig på att bry sig om var sig själv. Var det det som kostade henne livet? Att hon kände sig dålig men ändå inte ville belasta vården? I början av pandemin när budskapet löd ”Sök inte vård i onödan” tänkte jag direkt att det var ett livsfarligt budskap, att det nog var helt fel patientgrupp som skulle ta till sig av det. Och så tragiskt rätt jag fick! Jag insjuknade själv i covid den 19 mars och hade av den anledningen inte träffat mina föräldrar sen dess. Den kväll när min andning var som allra sämst funderade jag på om jag behövde ringa ambulans (vilket jag absolut inte ville). ”Kan man dö i sömnen om andningen blir ännu sämre? Det borde man väl inte kunna, då borde man väl vakna i panik och chippa efter luft?” tänkte jag, och valde att inte ringa. För min del gick det bra, jag överlevde natten som fylldes med hemska mardrömmar om att kvävas på olika sätt, och nästa morgon var det lite lite lättare att andas. Nu undrar jag såklart, var det samma sak min mamma tänkte när hon lade sig på soffan? Fast hon inte hade samma tur som jag? Det kommer jag aldrig få veta. Men en sak vet jag. Covid-19 tog henne ifrån oss alldeles för tidigt.

Emma Mårtensson, Uppsala, 2020-08-10