Konferens om ME och postcovid 2025 – inspelningar, sammanfattningar och foton

Forskning tyder på att ME hänger ihop med störd immunreglering, låggradig inflammation och bristande funktion i cellernas energiproduktion (mitokondrierna). Gottschalks grupp har särskilt fokuserat på en process som kallas autofagi – cellens eget “sophanteringssystem”, som bryter ner och återvinner skadade delar. Hos många patienter verkar denna process vara blockerad.

Rapamycin är ett gammalt läkemedel som ursprungligen upptäcktes på Påskön. Det används i höga doser för att förhindra avstötning vid organtransplantationer. I låg dos har det visat effekter på åldrande, immunförsvar och cellernas ämnesomsättning. Läkemedlet påverkar ett enzymkomplex som heter mTOR, vilket i sin tur styr autofagin. Hos ME-patienter har forskarna funnit överaktiverat mTOR och därmed blockerad autofagi.

Så gick studien till

Forskarna testade låga, veckovisa doser av rapamycin (en tiondel av vanlig medicinsk dos) hos cirka 80 patienter i en decentraliserad, nätbaserad pilotstudie. Målet var att se:

• om behandlingen var säker och tolererades väl,
• om patienterna upplevde förbättrade symtom, och
• om man kunde mäta förändringar i biologiska markörer som visar att autofagin fungerar bättre.

Två markörer stod i fokus:

• Fosfo-ATG13, som ökar när autofagin blockeras.
• Beclin-1, som ökar när autofagin fungerar normalt.

Resultat

Efter 90 dagars behandling visade deltagarna:

• Minskade nivåer av fosfo-ATG13.
• Ökade nivåer av Beclin-1.
• Förbättringar gällande trötthet, sömn och framför allt post-exertional malaise.
• Endast milda biverkningar (tillfälliga magbesvär).

Forskarna tolkar detta som tecken på att låg dos rapamycin kan återaktivera cellernas avfallshantering och minska inflammation, vilket i sin tur förbättrar symtomen. Studien var dock inte placebokontrollerad, så resultaten måste tolkas försiktigt.

Teamet planerar nu:

• att optimera dosen (eftersom olika personer bryter ner läkemedlet olika snabbt),
• att följa patienter under längre tid (upp till 18 månader),
• och att genomföra en större, placebokontrollerad studie.

Forskarna hoppas att denna forskning kan bana väg för nya, riktade behandlingar mot ME och postcovid – antingen med rapamycin eller liknande läkemedel som påverkar samma mekanismer.

Hjärnan är normalt ett immunprivilegierat organ, skyddat av blod–hjärnbarriären som hindrar främmande celler och ämnen från att tränga in. Men vid infektioner eller andra påfrestningar kan barriären bli mer genomsläpplig. Då aktiveras hjärnans egna immunceller, mikroglia, som börjar utsöndra inflammatoriska signalämnen (cytokiner). Det kan leda till att även friska nervceller påverkas och fungerar sämre – något som tros ligga bakom flera av symtomen vid ME och postcovid.

Hur forskarna studerar hjärnan

Eftersom det är svårt att ta prover direkt från hjärnan använder forskarna flera indirekta metoder:

• Avbildningstekniker som MRI (magnetkamera) och PET (positronemissionstomografi) gör det möjligt att se aktiverade mikroglia och inflammationsmönster i hjärnan. Studier har visat ökad aktivitet i områden som hippocampus, thalamus och limbiska systemet, vilket korrelerar med hjärndimma, smärta och nedstämdhet.
• MRS (magnetresonansspektroskopi) kan mäta halter av enskilda signalämnen i hjärnan, som glutamat och acetylkolin, vilka förändras vid inflammation.
• Genom att analysera ryggvätska (cerebrospinalvätska) kan man hitta proteiner och inflammationsmarkörer som speglar hjärnans tillstånd. Bergquists grupp har funnit tydliga tecken på neuroinflammation och störd koagulation även hos ME-patienter, vilket liknar fynd hos postcovid-patienter.

Nya studier på gång

Vid Uppsala universitet planeras nu en större studie där ME, postcovid- och MS-patienter (som jämförelsegrupp) ska genomgå avancerade hjärnavbildningar. Syftet är att identifiera biologiska markörer för inflammation och blodflödesstörningar. Tekniken ska kunna visa strukturella förändringar och aktivitetsmönster i hjärnan som hänger ihop med symtomen. Projektet har godkänts och väntas starta vid årsskiftet 2025/2026.

Långtidseffekter av covid-19

Forskargruppen följer även personer som vårdats för covid-19 och dem med långtidssymtom. Analyser av gener, proteiner och ämnesomsättningsprodukter (metaboliter) visar att inflammatoriska processer är fortsatt aktiva mer än två år efter infektionen. Speciellt ses överaktivering av ett signalsystem som kallas JAK-STAT, vilket kan bli ett framtida mål för behandling.

Slutsatser och framtid

Allt fler studier visar att neuroinflammation spelar en central roll i både ME och postcovid. För att förstå sjukdomarna bättre krävs större, långsiktiga studier där man kombinerar olika tekniker – avbildning, proteomik, metabolomik och genetiska analyser. Målet är att kunna:

• identifiera biomarkörer för diagnos och uppföljning,
• förstå sjukdomsmekanismerna,
• och på sikt utveckla riktade behandlingar som dämpar inflammation i hjärnan och återställer dess funktion.

Bergquist avslutade med att betona vikten av samarbete mellan forskare, kliniker och patienter. Vägen mot förståelse och behandling av dessa komplexa sjukdomar kräver gemensamma ansträngningar.

PEM innebär att patienter får en försämring av sina symtom efter fysisk eller mental ansträngning – inte bara vanlig trötthet, utan en djupgående och långvarig försämring som kan pågå i dagar eller veckor. Det är svårt att diagnostisera, eftersom det inte syns utåt och ofta uppstår först efter aktivitet, exempelvis ett läkarbesök. Rob Wüst, assistant professor vid Vrije University Amsterdam inom området human rörelsevetenskap och metabol fysiologi, betonar att läkare måste ta hänsyn till hur patienten mår efteråt, inte bara vid själva mötet.

Förändringar i skelettmuskulaturen

För att förstå vad som händer i kroppen vid PEM har Wüsts forskargrupp utvecklat en etiskt mer hållbar metod än det traditionella tvådagars träningstestet. Istället har de tagit muskelbiopsier från patienter före och efter ett träningspass, och jämfört resultaten med friska kontrollpersoner. Resultaten visar att patienter med ME och postcovid har förändringar i skelettmuskulaturen – fynd som inte kan förklaras av inaktivitet eller ”deconditioning”. Det handlar alltså inte om att man blivit svag av att vila för mycket.

Fynden inkluderar nedsatt mitokondriefunktion, tecken på inflammation, och förändringar i blodkärlens struktur. Bland annat har man sett att kapillärerna – de små blodkärlen som förser musklerna med syre – har förtjockade väggar och mindre utrymme för blodflöde, vilket kan försämra syretillförseln och bidra till trötthet. Dessa förändringar skiljer sig från vad man ser hos friska personer efter långvarig sängvila, vilket tyder på att det rör sig om sjukdomsspecifika mekanismer.

Cellernas energifabriker ser annorlunda ut
Forskarna har också observerat att mitokondrierna, cellernas energifabriker, ser annorlunda ut hos patienter – med färre och glesare strukturer som behövs för att producera energi. Detta kan förklara varför musklerna snabbt blir uttröttade. Dessutom har man sett tecken på att immunförsvaret är aktivt i muskelvävnaden, vilket kan bidra till inflammation och ytterligare försämrad funktion.

Wüsts forskning visar att PEM är ett verkligt, biologiskt fenomen med mätbara förändringar i muskelvävnad och blodkärl. Han efterlyser fler samarbeten för att kunna analysera muskelbiopsier från olika patientgrupper och bekräfta resultaten. Målet är att öka förståelsen för sjukdomarnas mekanismer och på sikt bidra till bättre diagnos och behandling.

Sammanfattande punkter som Rob ville skicka med deltagarna:

• Många patienter med postcovid (och ME) lider av PEM – ansträngningsutlöst försämring.
• Använd inte termer som ansträngningsutlöst dyspne eller fatigue när det handlar om PEM.
• Träning som triggar PEM motverkar återhämtning. Tröskeln för att trigga PEM varierar mellan patienter och över tid.
• Distinkta faktorer bidrar till att minska träningskapaciteten (“fatigue”) och till PEM. Den underliggande X-faktorn är ännu inte känd.
• Skelettmuskulaturens förändringar efter vila i sängläge skiljer sig från förändringar orsakade av postvirala sjukdomar.
• Mikrovaskulära förändringar kan vara användbara för diagnostik.

Dr. David Systrom berättade om sin forskning kring ME och postcovid. Hans team har under flera år använt en avancerad form av träningstest, där man mäter hjärt- och lungfunktion med hjälp av artärkatetrar (tunna slangar som läggs in i två olika artärer) under cykling, för att förstå vad som händer i kroppen vid fysisk belastning.

Två viktiga fynd har utkristalliserats. Det första är något som kallas ”preload failure”, vilket innebär att hjärtat inte fylls tillräckligt med blod inför varje slag under träning. Det andra är en form av syrebrist i musklerna, trots att blodet är fullt av syre – som om syret inte når fram. Detta kan bero på att blodet cirkulerar i lungorna men inte når ut till kroppens vävnader, ett fenomen som liknar en ”shunt”, där blodet tar en genväg förbi de tunnaste blodkärlen i musklerna.

En möjlig förklaring till detta är att små nervfibrer som styr blodkärlens öppning och stängning inte fungerar som de ska – så kallad småfiberneuropati. Denna nervpåverkan är vanlig hos personer med ME och postcovid, och kan leda till att blodflödet blir felreglerat.

För att undersöka om detta går att påverka med läkemedel har Systroms team startat en klinisk studie, LIFT-trial, där man testar två läkemedel: pyridostigmin (Mestinon) och lågdos naltrexon. Båda tros kunna påverka nervsystemets reglering av blodflödet. I en tidigare mindre studie såg man att pyridostigmin förbättrade hjärtats fyllnad och musklernas syreupptag under träning.

LIFT-studien pågår fortfarande, men målet är att ha resultat inom ett år. Förhoppningen är att kunna erbjuda bättre behandling för dessa ofta missförstådda tillstånd – och att förstå mer om hur nervsystemet och blodcirkulationen samspelar vid ME och postcovid. Dr Systrom hoppas kunna redovisa resultaten från LIFT-studien vid nästa års konferens.

Hos friska personer kan blodflödet till muskler och hjärna öka kraftigt när man rör sig. Men hos ME- och postcovidpatienter verkar de minsta blodkärlen inte kunna vidgas som de ska. Då får cellerna för lite syre, vilket gör att de tvingas till en ineffektiv ”nödlösning” för att skapa energi utan syre. Det leder till försurning i cellerna, vilket i sin tur rubbar balansen mellan olika joner, särskilt natrium och kalcium.

För att hålla rätt elektrisk balans använder cellerna ett slags ”motor” som kallas natrium-kalium-pumpen. Den kräver mycket energi och styr både musklernas och nervsystemets elektriska signaler. Hos personer med ME fungerar pumpen sämre, troligen på grund av autoantikroppar mot receptorer, nervskador och energibrist i mitokondrierna.

När pumpen inte orkar, stiger natriumnivån i cellen, och cellen drar då även in för mycket kalcium. Detta överbelastar mitokondrierna – och istället för att producera energi börjar de förbruka energi. Resultatet blir kraftig muskelsvaghet, trötthet och smärta.

En ond cirkel

När mitokondrierna skadas bildas ämnen som förvärrar problemet genom att hämma natriumpumpen och minska blodflödet ännu mer. Så uppstår en ond cirkel:
mindre blodflöde → sämre syretillgång → mer natrium och kalcium → mer mitokondrieskada → ännu sämre energi.

Vid varje fysisk eller mental ansträngning upprepas processen, och därför leder även små aktiviteter till försämring (PEM). Med tiden minskar antalet friska mitokondrier, och kroppen får svårare att återhämta sig. Därför är ”pacing” – att hushålla med sin energi – så viktigt för att skydda de celler som fortfarande fungerar.

Varför musklerna känns spända och oroliga

Hos svårt sjuka patienter kan cellernas elektriska balans rubbas så mycket att musklerna kan “överretas”. Det kan förklara kramper, ryckningar och muskelvärk, och också varför stress eller oro snabbt förvärrar symtomen – hela systemet ligger redan ”på gränsen”.

Klaus Wirth och hans forskargrupp arbetar nu med att utveckla ett läkemedel som stabiliserar cellernas jonbalans och skyddar mitokondrierna. Tanken är att det ska minska skadorna, förbättra blodflödet och hjälpa cellerna att återfå sin energiproduktion. Substansen håller just nu på att testas inför kliniska studier.

Hopp om förbättring

Wirths forskning knyter ihop flera kända symtom – dåligt blodflöde, mitokondrieskador, autoantikroppar och PEM – till en gemensam förklaringsmodell. Den beskriver ME och postcovid som ett tillstånd där kroppens celler fastnar i en ond cirkel av energibrist och störd saltbalans. Men eftersom mitokondrier kan återhämta sig om de får vila och skydd, finns också hopp om förbättring. Genom att förstå mekanismerna bättre hoppas forskarna kunna utveckla behandlingar som hjälper kroppen att bryta cirkeln – och ge tillbaka lite av den energi som gått förlorad.