Om världshälsoorganisationen WHO har rätt har svensk sjukvård missat mer än 80 procent av de som drabbats av långtidscovid. Socialstyrelsens underskattning riskerar fördröja vård, skriver Åsa Kristoferson Hedlund och Mathilda Sundvall i Svenska covidföreningen.
Nyligen rapporterade Ekot att cirka 16.000 personer kan ha fått diagnosen långtidscovid. Men mörkertalet är förmodligen stort. Nu måste Socialstyrelsen visa större saklighet när myndigheten kommenterar data om sjukdomens omfattning.
Socialstyrelsens anser att siffran 16.000 är svår att värdera eftersom det bland dem som diagnostiserats även finns personer som tillfrisknar fort av sig själva. Samtidigt väljer myndigheten att inte nämna faktorer som talar för att siffran i själva verket kan vara en underskattning.
Socialstyrelsen har genomgående valt att tona ner siffrorna och
ska förvisso inte ägna sig åt alarmism. Däremot ska myndigheten vara saklig, och i det ingår att lyfta båda sidorna av myntet.
Internationella studier tillsammans med den stora smittspridningen i Sverige talar för att antalet långtidssjuka i covid-19 är betydligt fler än 16.000. Så sent som för några veckor sedan rapporterades det att Sverige passerat 1 miljon bekräftade fall av covid-19. Hur många obekräftade fall som finns är det ingen som vet, men vi kan konstatera att någon allmän testning över huvud taget inte skedde under första smittvågen för ett år sedan.
Att ta reda på hur många som utvecklar långtidscovid är inte lätt. I vetenskapliga studier varierar andelen kraftigt beroende på metod, urval och frågeställningar. I Socialstyrelsens kunskapsstöd beskrivs studier från andra länder som visar att 3-10 procent har symtom i 12 veckor eller mer. Enligt en studie från University of Washington hade cirka 30 procent kvarvarande symtom efter nio månader, och 8 procent hade fortfarande påverkan på aktiviteter i dagliga livet.
Räknar vi på den lägsta siffran på 3 procent, och då utan att ta hänsyn till att majoriteten av de som insjuknade under första vågen inte fanns med bland de 1 miljon bekräftade fallen, skulle antalet långtidssjuka i Sverige hamna på 30.000. Räknar vi i stället på den si!ra som har anammats av både WHO och Storbritannien – 10 procent – hamnar vi på 100.000. Det motsvarar 1 procent av alla svenskar.
Svenska covidföreningen har tidigare i en debattartikel (Altinget den 4 mars 2021) redogjort för varför vårddata är en illa anpassad metod för att mäta hur många som är drabbade av långtidscovid. Det gäller särskilt vid en ny sjukdom där kunskapsläget i vården är lågt. När diagnoskriterier inte utvecklats, erfarenhetsbaserat lärande går långsamt och alla drabbade inte finns inom vårdapparaten kommer diagnoskoden (som infördes först i oktober 2020) aldrig visa hela verkligheten.
Om WHO har rätt när de anger att 10 procent drabbas skulle det innebära att svensk sjukvård inte lyckats identifiera ens en femtedel av fallen. Denna skillnad i förhållande till internationella data, liksom bristerna i metodvalet, bör också nämnas om Socialstyrelsen ska uppfylla kriterierna för
saklighet.
Att genomgående tona ner covid-19:s effekt på folkhälsan riskerar att fördröja vidtagandet av brådskande åtgärder i forskning och vård. För i en sak har Socialstyrelsen rätt: Vi kommer få leva med konsekvenserna av covid-19 under en lång tid framöver.
Åsa Kristoferson Hedlund, ordförande i Svenska Covidföreningen
Mathilda Sundvall, vice ordförande i Svenska covidföreningen
