Den 11 oktober 2023 arrangerade Riksförbundet för ME-patienter (RME) konferensen “Den dolda sjukdomen” om ME och postcovid. Svenska Covidföreningen publicerar en skriftlig sammanfattning av konferensen i tre delar, skriven av Helga Hagman, specialistläkare i onkologi. Här är del 2.
Om du missade del 1 kan du läsa den här.
RME har publicerat föredrag från konferensen på sin Youtubekanal: Riksförbundet för ME-patienter – YouTube
Hur hittar vi biomarkörerna?
Vi måste leta på rätt ställe
Låt oss nu gå vidare till Dr Bhupesh Prustys fråga om varför biomarkörerna är så svåra att hitta. Svaret ligger, menar han, i att man börjat leta på fel ställe i kroppen, nämligen i blodbanan. Han får medhåll från de andra forskarna under konferensen om att sjukdomseffekter inte alltid går att upptäcka i blodet. De kliniska sjukdomsdragen som kan spåras i ME-och postcovidpatienter i form av symtom verkar i stor utsträckning vara kopplade till effekter i olika typer av inre vävnader, till exempel muskulatur, nerver, hjärna och slemhinnor.
Dr Prusty talar om att dessa tillstånd har gemensamt att de uppvisar mönster av vad han kallar ”mosaisk sjukdom”. Med det menar han att sjuka celler inte finns överallt i kroppen eller överallt i ett särskilt organ utan kan vara lokaliserade på flera ställen, där de sjukliga cellerna är svåra att upptäcka. Virus kan till exempel ligga vilande i olika delar av kroppslig vävnad, och cellförändringar kan uppstå på flera ställen relaterat till detta. Denna mosaik består bildligt talat också av olika typer av cellförändringar som kan ge upphov till olika symtomkluster.
Forskarna försöker nu nå förbi svårigheterna med att hitta gemensamma nämnare för dessa mönster. Genom att koppla forskning om ME till forskning om postcovid har man gjort stora framsteg de tre senaste åren.
Viktigt att kunna följa sjukdomstillståndet från start
För ME-patienterna har det historiskt sett tagit flera månader och år av utredning och bollande i vården innan patienten får diagnosen ME. Det är ett problem då man inte har haft möjlighet att studera ME-patienterna i början av förloppet då symtomen startade. Dr Prusty förklarar vidare genom att ställa frågan: Är ME-patienter i samma sjukdomstillstånd efter många år som när sjukdomen debuterade?
Svaret tycks vara nej. Det medför ett problem då de studier som tidigare gjorts på ME inte fångar just de tidiga patofysiologiska processer som ger upphov till sjukdomens symtom. Dessutom har det varit svårt att följa sjukdomen från början (efter en triggande händelse såsom infektion) och fram till senare skeden av det som hos en del utvecklas till långvarig, kronisk sjukdom. Därmed har det försvårat kunskap om orsakssamband och biomarkörer som kan vägleda i vidare forskning fram till effektiv behandling.
En kris som också skapat möjligheter
Det är just därför som möjligheten att beforska området har underlättats genom covidpandemin. Samtliga i expertpanelen vid RME konferensen 2023 var rörande eniga om att pandemin är en kris för mänskligheten, men att den också fört med sig något gott i det att forskningen nu går snabbt framåt. Bara under de senaste tre åren har vi blivit bättre på att beskriva tidigare oförklarade kroppsliga processer relaterat till virusinfektion. Dr Prusty beskriver hur hans forskning börjat kartlägga några sådana processer som sker i utvecklingen av tidigt till sent sjukdomsstadie. Kunskapen kommer att göra nytta inte bara vid postvirala tillstånd utan också för andra sjukdomar som till exempel smärttillstånd, autoimmunitet och sällsynta diagnoser, poängterar han.
Jag tänker också på att årets Nobelpris i medicin eller fysiologi tilldelades gruppen som ligger bakom upptäckterna som möjliggjort RNA-vaccin. Detta ledde inte bara till förebyggande livräddande insatser mot covid-19, utan har också gjort att utvecklingen av RNA-baserade vaccin mot cancer redan nu kan testas i pågående kliniska randomiserade prövningar. En sådan studie pågår nu sedan i våras vid onkologkliniker i Sverige för patienter som opererats för tjock-och ändtarmscancer i tidigt stadie. Utan covidpandemin hade denna forskning varit långt efter den fas där vi är idag. Det är väldigt hoppfullt och spännande att höra forskare poängtera denna koppling.
Vilande virus kan aktiveras igen – viral persistens
Fokus på reaktivering av vilande virus
Fynden från dr Prustys grupp visar att så kallad reaktivering av virus som tidigare legat vilande i kroppen kan ske i vissa personer med postcovid. Exempel på dessa virus är Epstein Barr virus (EVB) och humant herpes virus (HHV). Dessa virus kan gå in i en livscykel där viruset slutat föröka sig i den infekterade organismen, men där rester finns kvar i form av genetiskt virusmaterial i kroppslig vävnad, så kallad viral persistens. Senare, till exempel om immunförsvaret försvagas eller vid en annan infektion, kan virusgenerna aktiveras igen och viruset väcks från sin “vila”.
Man misstänker alltså att SARS-Cov-2 infektionen och efterföljande effekter i kroppen bidragit till att göra andra vilande virus aktiva igen. Prusty och hans grupp i Tyskland tittar också på biomarkörer i blodbanan som kan kopplas till denna reaktivering, bland andra Fibronektin-1 och naturligt M-Immunglobulin, IgM. Dessa verkar också kopplade till autoimmuna processer i kroppen, vilket tycks vara en del av uppkomsten av mer långvariga postinfektiösa tillstånd.
Vidare betonade dr Prusty att det finns en självläkande potential vid dessa tillstånd, det vill säga att vissa med postinfektiösa symtom tillfrisknar spontant inom 6-12 månader. Det gäller att tidigt kunna identifiera de patienter som inte förbättras eller blir helt friska utan behandling. Ett mål för den tyska forskargruppen är alltså att ta fram biomarkörer som så småningom kan ge möjlighet för vården att gå in tidigare med lämplig diagnostik och behandling, för att försöka stoppa utvecklingen till mer långvariga tillstånd. Dr Prustys föreläsning gick i ett snabbt tempo med mycket information på varje bild, men budskapet var hoppfullt och knyter an väl till senare talares slutsatser.
Även i Linköping forskas det på immunologi och virus
Nästa talare vid RME-konferensen, Dr Eirini Apostolou, drog samma slutsats som Dr Prusty: Vi bör i forskningen nu undersöka prov från olika lokaliserade vävnader där virusreaktivering sker i kroppen.
Dr Apostolou är biolog med särskild inriktning på immunologi vid Anders Roséns lab, Linköpings Universitet. Denna forskargrupp undersöker olika immunsvar vid ME med avancerad utrustning. Även Dr Apostolou sysslar med preklinisk forskning och hon underströk att hon aldrig träffat en patient med ME, men drivs av samma passion för att hitta svar på sina forskningsfrågor som dr Prusty och övriga forskare inom området, ett engagemang som är fantastiskt att bevittna. Frågorna som Linköpingsgruppen adresserar handlar om hur händelser som sätter stress på kroppen kan reaktivera virus som ligger latent i kroppen efter en tidigare infektion.
Även här i Linköping studerar man nu postcovid-gruppen som Dr Apostolou menar medverkat i ett slags naturligt experiment genom att covid-19 infektionen är en sådan naturlig händelse som sätter stress på kroppsliga system och kan trigga igång reaktivering av vilande virus som många i befolkningen tidigare smittats med. Olika herpesvirus så som EBV, vattkoppsvirus (varicella zoster) och cytomegalovirus (CMV) kan ligga latenta i kroppens vävnader. Det har visat sig i flertalet studier att även SARS-CoV-2 eller rester av viruset kan ligga latent i vävnader efter infektion, samtidigt som det kan trigga igång reaktivering av andra virus i andra virusfamiljer. Nästa talare, Dr Amy Proal, talade mer om detta.
Dr Apostolou visar att man kan se mätbara tecken på reaktivering genom att mäta antikroppar mot dessa virus i saliven hos ME patienter. Dessa antikroppar hittas inte i blodprov, något hon ser som naturligt. Virus verkar reaktiveras lokalt i munslemhinnan, som har sitt eget immunförsvar. På samma sätt som föregående talare betonade hon vikten av att vi letar på rätt ställe. Att vi inte hittar något i blodproverna betyder alltså inte att biomarkörerna inte finns, det betyder bara att vi inte kan hitta dem i blodet.
I nästa del av denna rapport ska vi höra mer om detta.
Helga Hagman, PhD, läkare
