Barn har självklart rätt till undervisning och det sociala sammanhang som skolan innebär är viktigt. Men Folkhälsomyndigheten och de regionala smittskyddsläkarna måste även ta risken för postcovid på allvar. Det skriver Åsa Kristoferson Hedlund och Alexandra Svenonius, Svenska covidföreningen.
Samtidigt som barnkonventionen blev svensk lag spred sig covid-19 över världen och i slutet av januari 2020 fick Sverige sitt första bekräftade fall.
Folkhälsomyndigheten och regeringen har från start utgått ifrån hypotesen att barn inte blir allvarligt sjuka av covid-19, och har därför rekommenderat minimala smittskyddsåtgärder i de lägre årskurserna i skolorna.
Inför höstens skolstart har inte mycket förändrats.
Folkhälsomyndigheten har förklarat att ”smittskyddsåtgärderna ska stå i proportion till att barn drabbas milt av covid-19, utifrån dagens kunskapsläge”. Om myndigheten med detta menar att barn sällan utvecklar livshotande sjukdom, så stämmer det. Men räknar man med de funktionsnedsättande symtom, som en inte obetydlig grupp barn nu lidit av i över ett år, blir bilden en annan.
Barnombudsmannen, BO, rapporterar om barn med postcovid som mår så dåligt att föräldrar eller skolpersonal ringt ambulans en eller flera gånger. Flera av de barn som BO pratat med har anpassad skolgång och läser inte alla ämnen, andra har fått tillgång till vilorum där de kan sova en stund för att orka med skoldagen.
BO konstaterar att gensvaret när myndigheten sökte långtidssjuka barn att intervjua var mycket större än väntat. BO tar också upp att barn i egenskap av anhöriga till sjuka utgör en grupp som drabbats hårt av pandemin.
Som patientförening vet vi i Svenska covidföreningen att vissa barn med postcovid är så dåliga att de knappt kan gå och har tillbringat över ett år i sängen. Ingen kan idag svara på hur länge barnen kommer att vara sjuka. Det enda som står klart är att deras liv är förändrat i grunden och att det är svårt att i allmänspråklig mening kalla dem milt sjuka.
Folkhälsomyndigheten bevakar inte långtidskomplikationerna av covid-19 och definierar inte postcovid som en folkhälsofråga. Socialstyrelsen har inte heller presenterat någon tillförlitlig statistik över förekomsten av postcovid. Vilket kunskapsläge Folkhälsomyndigheten baserar sina smittskyddsrekommendationer till skolorna på, och vad myndigheten gör för att förbättra kunskapsläget om postcovid, är därför oklart.
Vi frågar oss om bedömningen av vad som utgör proportionerliga smittskyddsåtgärder i skolorna hade sett annorlunda ut om Folkhälsomyndigheten hade beaktat de barn som lider av postcovid.
Barn har självklart rätt till undervisning och det sociala sammanhang som skolan innebär är viktigt, särskilt för utsatta barn som annars riskerar att drabbas hårt. Men Folkhälsomyndigheten och de regionala smittskyddsläkarna måste även ta risken för postcovid på allvar.
Till skillnad från det krav på munskydd som periodvis gällt i riksdagen har det aldrig funnits något sådant krav i skolan för att skydda barn.
Nu trängs återigen elever i köer till klassrum och matsalar. Men alla regioner testar inte ens skolbarn för covid, något som gör det svårt för de regionala smittskyddsenheterna att identifiera lokala utbrott.
Debatten om hur barn ska skyddas från att bli smittade av covid i skolan är polariserad. Barns rätt till utbildning och en god hälsa ställs i onödan mot varandra.
För att alla barns rättigheter ska beaktas måste deras skolgång kombineras med kraftfulla och adekvata smittskyddsåtgärder. Vi uppmanar därför skolans huvudmän och regionala smittskyddsverksamheter att även beakta risken för postcovid när de fattar beslut om smittskyddsåtgärder i skolorna. Annars står inte smittskyddsåtgärderna i proportion till hur barn faktiskt drabbas.
Att skydda barn bör alltid vara högsta prioritet: i alla kriser, på alla platser.
I en situation där kunskapen om ett nytt virus är bristfällig bör försiktighetsprincipen tjäna som rättesnöre, särskilt när det gäller barn. Annars kan ingen på allvar hävda att Sverige under pandemin har uppfyllt sina åtaganden enligt barnkonventionen.
Åsa Kristoferson Hedlund, ordförande för Svenska covidföreningen.
Alexandra Svenonius, talesperson för barnfrågor i Svenska covidföreningen.
