Pär levde ett aktivt liv. Förutom sitt heltidsjobb som driftledare och serviceman på ett ambulansföretag så höll han på med dykning, var med i hemvärnet och jobbade en del som säkerhetschaufför. Idag orkar han knappt någonting.
– Min kropp känns som en freestyle som börjar få slut på batteri, allt går segt, berättar Pär.
Persiennerna är neddragna och ljuset är dämpat i radhuset. Pär Thorhard är känslig för ljus, ljud och andra intryck. Han pekar ut från köket där vi sitter mot vardagsrummet.
– Du hade fått dig ett ordentligt skratt om du var här igår då försökte jag dammsuga på alla fyra, jag orkar inte stå så länge, förklarar han.
De läkare som han mött har varit hjälpsamma. Han har fått hjälp genom bland annat mediciner, sjukgymnastik och något som kallas “läkande trädgård” ett projekt som hans husläkare dragit igång.
– Först tänkte jag bara vad är det där för någon hippie grej, men det har jag fått äta upp i efterhand.
Läkande trädgården innebär att han får åka iväg till Ingarö och jobba i en trädgård tillsammans med andra som drabbats av till exempel utbrändhet. Numera uppskattar han de stunderna som han är där. Han beskriver att det är avslappnande att arbeta med händerna i en lugn miljö och småprata med andra som är där av samma anledning. Men det har inte enbart varit enkelt att ha att göra med vården som postcovid patient.
– Det jag saknat mest är att få hjälp med det mentala måendet. Jag har hört många som blivit avfärdade med att det bara är något psykiskt fel, men det är ju inte heller konstigt att man mår psykiskt dåligt när man varit sjuk i två år.
Han har fått problem med minnet och det är ett stort jobb för honom att hålla koll på alla olika läkartider. Därför önskar han att det fanns bättre samordning mellan olika mottagningar. Läkarna har också upptäckt ett fel i hans hjärta vilket innebär ännu en ny grej att hålla koll på.
– På min vårdcentral hade vi en sjuksyrra som satt och hade koll på våra tider, hon ringde mig och berättade om en tid ändrats eller så. Men hon fick inte fortsätta med det eftersom regionen tyckte att det var onödigt.
Han poängterar att det är ett problem inom sjukvården i stort och inte enbart för post-covid patienter. Något han däremot önskar för postcovid patienterna som grupp är att det skulle finnas medicinska riktlinjer mellan regionerna. Idag finns inga sådana.
– Medicinska riktlinjer finns för benbrott och alla andra typer av sjukdomar. Det blir knepigt om man gör på olika sätt i två regioner. Det gäller oss också.
Idag sitter Pär som ledamot i Svenska Covidföreningen. Det han tycker är viktigast är att människor ska få bli hörda och att forskningen ska ha möjlighet att gå framåt. Flera med postcovid börjar bli utskrivna från försäkringskassan, han är en av dem. Försäkringskassan ville att han skulle börja jobba hundra procent men han kraschade efter en vecka. Idag jobbar han några timmar per dag.
– Det här är ingen lek längre, folk börjar blir utskrivna från försäkringskassan. De har ingen inkomst och är för sjuka för att jobba, det är förfärligt.
Han vill att riksdag och regering ska förstå att det som han drabbats av är något nytt som är väldigt outforskat. Det går inte att sätta ett datum för när han och andra drabbade ska vara friska nog att gå tillbaka till jobbet.
– Det värsta är ovissheten. Jag vill veta när jag blir frisk eller om jag inte blir det, då kan jag förhålla mig till det. Men det går ju inte att veta.
Något annat som Pär vill åstadkomma genom sin medverkan i föreningen är ett nationellt kunskapscentrum för postcovidsjuka. Han ser sig själv som en röst som kan nå ut för de som är drabbade av sjukdomen. Postcovid påverkar många men kan än så länge inte helt förklaras eller botas.
– Läkarna vill hjälpa mig men de vet inte hur. Min hjärtläkare förklarade att han kan hjälpa så många andra men han vet inte hur han ska kunna hjälpa mig, det gör honom förtvivlad också.
Text: Magda Gunnarsson