Fram till att Linnea var tjugoett år så tränade hon triathlon på elitnivå. Efter en skada blev hon tvungen att sluta. Hon fortsatte leva ett aktivt liv, tills hon i maj 2020 insjuknade i covid och aldrig blev frisk.
– Jag var sängliggandes i ett mörkt rum under en lång period, berättar Linnea.
Linnea jobbade som fysioterapeut inom neurologi. Hon hade en stor umgängeskrets och tränade varje dag. Men hennes liv vändes upp och ner när hon insjuknade i covid, hon gick från att vara en aktiv tjej till att inte kunna göra någonting. Linnea drabbades av postcovid-POTS, extrem trötthet, andningssvårigheter, migrän, hjärtmuskelinflammation och daglig feber.
– Eftersom jag har varit inlagd på sjukhus mycket under den här tiden så upplever jag att jag har fått relativt mycket hjälp och utredning jämfört med många andra.
Linnea har fått vård på en postcovid-mottagning. Där har hon haft kontakt med fysioterapeut, arbetsterapeut och specialistläkare. Hon har fått symtomlindrande behandling i form av inhalatorer, smärtlindring och mediciner för hjärtproblem och muskelsvaghet.
– Ingen behandling har gjort mig frisk, men vissa symptom har lindrats.
Numera är hon inte längre sängliggande och hon behöver inte rullstol i samma utsträckning. Hon är fortfarande heltidssjukskriven och lever ett väldigt anpassat liv.
– Idag kan jag gå kortare sträckor och klarar lite mer både fysiskt och kognitivt. Jag vill att de som är nyinsjuknade i postcovid ska veta att det kan bli bättre, även om det tar lång tid.
Hon har märkt att postcovid-vården är ojämlik runt om i landet. Det verkar vara svårare att få vård utanför region Stockholm. Linnea upplever att samhället fortfarande har svårt att acceptera att postcovid är en allvarlig sjukdom där kroppens organ tar skada.
– Jag tycker att det är oförståeligt såhär tre år in att det fortfarande inte finns någon instans som driver postcovid-frågan.
– Läkare inom primärvården behöver veta vad postcovid är, det är ju i primärvården de alla flesta patienter hamnar eftersom det också råder stor brist på resurser i specialistvården.
Linneas anhöriga och vänner har stöttat henne under den tuffa resa som hon befinner sig på, och hon uppmuntrar andra i hennes situation att våga prata om hur tufft det är.
– Vi är otroligt många som kämpar med samma sjukdom, trots det känns det ofta ensamt. Jag är tacksam för de forum som finns och för alla vårdgivare där ute som tar patienterna och den här sjukdomen på allvar.
Text: Magda Gunnarsson
