Samtliga regioner får anmärkningar för allvarliga brister i hanteringen av covid-19 på särskilda boenden och äldreboenden
Innehållet i IVO:s granskning får nackhåren att resa sig och sänder rysningar efter ryggraden. Hur hamnade vi här, där en människa enbart på grund av ålder och skörhet förvägras rätt till vård? Vem beslutade att dessa människoliv inte ens skulle ges en chans?
IVO konstaterar att endast 5–8 procent av covidpatienterna på äldreboenden hade fått en fysisk bedömning av läkare. Merparten fick en bedömning på distans men då oftast över telefon mellan läkare och sjuksköterska, varför det inte ens kan likställas med ett videosamtal mellan patient och läkare. Av de 16–22 procent som inte fick någon individuell läkarbedömning överhuvudtaget, fick 40 procent inte ens en individuell bedömning av sjuksköterska. Det absoluta lågvattenmärket står dock region Södermanland för. Där gavs instruktioner om palliativ vård för alla med covidsymtom, oavsett diagnos. Allt detta kallar IVO för oacceptabelt, och det är väl det minsta man kan säga. Det är så oerhört att det nästan inte går att ta in.
(Källa IVOs presskonferens 24 november, https://www.ivo.se/globalassets/dokument/tillsyn/nationell- tillsyn-av-aldreomsorg/presentation-presstraff-m.m/2020-11-24-presentation-presstraff-ivo.pdf)
Bakom varje dödssiffra fanns ett liv. Anhöriga lämnas med sorgen efter att ha förlorat en älskad. Även om granskningen avser äldreboenden innebär det inte att alla äldre var döende och redan ”klara” med sitt liv. Flertalet hade förmodligen kunnat fira jul både i år och nästa år, om de getts en chans.
I debatten har det framhållits att alla inte kan få intensivvård och att sköra äldre inte skulle klara en sådan krävande behandling. Det är viktigt att förstå att det inte är intensivvård som diskuteras i IVO:s granskning. Vad det handlar om är rätten till vård över huvud taget. Som att få träffa sin läkare, dropp, febernedsättande, syrgas eller bara monitorering av kroppsfunktioner som puls och syremättnad. Det är vård som alla klarar av. Men inte ens detta erbjöds våra äldre.
Palliativ vård innehåller administrering av morfin, vilket både lindrar upplevelsen av lufthunger och verkar andningshämmande. Det innebär att den palliativa vården mycket väl kan ha skyndat på eller orsakat dödsfall. Palliativ vård ska ges när någon är bortom all räddning, men hur vet man vem som är det när man inte prövat några behandlingar och när läkaren inte ens gjort en individuell bedömning?
Bristerna i IVO:s granskning slutar inte heller här. Trots att det är fundamentalt inom all vård, men viktigare än någonsin när det gäller vård i livets slutskede, har våra äldre inte gjorts delaktiga i besluten om vårdinsatser. Patienternas utsatthet har varit total.
Något annat som har diskuterats ivrigt under pandemin är Sveriges hantering har smittspridningen. Våra skyhöga dödstal har setts som ett bevis på hur dåligt den svenska strategin fungerat. Den 19 november hade Sverige 626 dödsfall per miljon invånare medan Norge hade 56. Det skiljer alltså en faktor 10. Men tänk om det inte enbart är strategin som förklarar de höga talen? Tänk om förklaringen också ligger i att vi inte vårdar de som faktiskt blivit sjuka?
50 procent av de som avlidit av covid-19 bodde på äldreboenden menar Folkhälsomyndigheten. Om hälften kunnat räddas med små vårdinsatser hade våra dödstal sett helt annorlunda ut. Den hemska rapporten från IVO lämnar oss alla med frågan: Hur många liv hade vi kunnat rädda? Men det kommer vi aldrig att få veta. För vi försökte inte ens.
Emma Mårtensson Talesperson Svenska Covidföreningen och apotekare
