2020 förlorade min sambo sitt liv till den osynliga sjukdomen postcovid. Sedan dess har läkare efter läkare bedömt henne som frisk, trots en lång lista med symptom som lämnar henne i sämre skick än mina patienter med livshotande sjukdomar på länssjukhuset.
Den kränkande behandlingen från sjukvården, där de inte erkänner hennes symptom som verkliga, har gjort att hon upprepade gånger behövt överanstränga sig för att bibehålla sin snåla inkomst. En enkel uppgift som att gå en kilometer innebär att jag måste sköta om henne medan hon ligger orörlig på soffan. Enligt läkare klarar hon av att arbeta heltid.
Det finns i dag ingen tvekan om att postcovid existerar och har möjligheten att bli en folksjukdom. Men bristen på prover gör sjukdomen osynlig. Istället för en diagnos får de drabbade förklaringar som panikångest och dålig kondition. Sjukvården visar ingen empati, de ignorerar patienternas berättelser om allvarliga handikapp i vardagen. Provsvaren går alltid före patientens upplevelse.
Föreställ dig att hela ditt liv tas ifrån dig, ditt jobb, din ekonomi, din fritid, dina vänner. Allting som du tog för givet är borta. Att borsta tänderna är som att springa ett marathon. Föreställ dig nu att alla som kan hjälpa dig är helt övertygade om att ingenting är fel. Detta är verkligheten för de som lever med postcovid.
Sjukvården måste inse att postcovid är en verklig sjukdom, de kan inte fortsätta osynliggöra de drabbades symptom. Innan pandemin trodde jag att vi hade en välfärd som hjälpte de i nöd, nu inser jag att vår välfärd gör de sjuka sjukare.
Sambo till drabbad, medlem i Svenska covidföreningen