Kategori: Personliga berättelser

För att synliggöra att testerna inte kan vara det enskilt avgörande för covid-19-diagnos har Svenska Covidföreningen samlat in berättelser från medlemmar som testat positivt på PCR, eftersom de insjuknade under en period då allmän testning var tillgänglig eller för att de av annan anledning fick tillgång till PCR-test i tid, men sedan negativt på antikroppar.

Här följer några korta berättelser:

Kanske velade hon. Kanske funderade hon både länge och väl på om hon skulle gå eller stanna hemma. Vägde myndigheternas rekommendationer mot oviljan att framstå som överdrivet neurotisk.

Befolkningen hade delats upp i två läger den senaste tiden. De som var rädda och, om plikt och försörjningsbörda inte tvingade dem till annat, stängde in sig i sina hem i ett försök att hålla det okända hotet ute. En del av dessa spenderade tiden med att ingjuta skam i omgivningen som inte vidtagit samma försiktighetsåtgärder som dem själva. La sig i andra människors handlande på ett sätt som inte var tradition i ett samhälle där individens frihet länge hade utgjort något mycket heligt. Andra nöjde sig med att enkelt konstatera att det nya hotet över en natt gjort den enskilde individens handlande till en kollektiv angelägenhet, och försökte som de ansvarsfulla medborgare de var anpassa sig därefter.

av Magdalena Henriksson

Åh, vad jag saknar
när jag vaknar
efter all denna tid
mitt vanliga friska liv

fullt av energi och glädjekliv
i mitt givande arbetsliv och liv
med goa och omtänksamma
arbetskamrater
och andra fina kamrater

Jag insjuknade i något som jag i efterhand tror var en vanlig men ganska tuff säsongsinfluensa på sportlovet, samtidigt som Covid-19 officiellt började spridas i Sverige. När jag tillfrisknat var jag fortfarande ganska svag och rädd att smittas av Covid-19 i det ynkliga skicket. Skickade trots detta iväg min son till skolan eftersom barn vid det tillfället inte sades smitta vuxna samt av respekt för skolplikten. Han insjuknade därefter med en covidtypisk men lindrig symtombild (blev helt frisk efter 3 dygn) under påsklovet och jag blev sjuk tre dagar senare, nu med jättekonstiga symtom från hjärta, mage och nervsystem samt med en märklig känsla av att hålla på att kvävas även fast jag andades. Fick även låg feber.

En saga i spåren av Coronaviruset utifrån en långtidssjuks perspektiv.

Nu ska jag berätta en saga. Den handlar om en person, vi kan kalla henne Mollgan, för det brukar ju personer i sagorna heta. Mollgan bodde i ett land som vi kan kalla Fabulusien, för någonting måste vi ju kalla det.

Mollgan kände sig vanligtvis stark. Inte sällan gav hon sig ut och sprang långt långt i skogen eller klättrade högt högt i bergen. Hon bodde i en liten by där hon trivdes väldigt bra och hon hade personer i sitt liv som skänkte henne trygghet och glädje. Vi kan nästan sträcka oss till att säga att Mollgan aldrig tidigare mått bättre, för det var precis så hon kände.

Måndagen den 23 mars-2020.
Ett datum jag kommer att minnas för alltid. Då traskade covid viruset in i
min kropp och tog över.

På förmiddagen var jag och handlade, kände inget konstigt.
Vid lunch började jag må illa, blev yr, blev varmare och varmare,
feberfrossa. Temp på 39.8.
Värkte runt i kroppen på olika ställen.

Om du vill dela med dig av dina egna erfarenheter av covid-19 så går det bra att maila berättelsen till styrelsen på:  info@covidforeningen.se för publicering här.