Jag insjuknade i något som jag i efterhand tror var en vanlig men ganska tuff säsongsinfluensa på sportlovet, samtidigt som Covid-19 officiellt började spridas i Sverige. När jag tillfrisknat var jag fortfarande ganska svag och rädd att smittas av Covid-19 i det ynkliga skicket. Skickade trots detta iväg min son till skolan eftersom barn vid det tillfället inte sades smitta vuxna samt av respekt för skolplikten. Han insjuknade därefter med en covidtypisk men lindrig symtombild (blev helt frisk efter 3 dygn) under påsklovet och jag blev sjuk tre dagar senare, nu med jättekonstiga symtom från hjärta, mage och nervsystem samt med en märklig känsla av att hålla på att kvävas även fast jag andades. Fick även låg feber. Blev bättre efter ca 2 veckor och återgick i arbete efter att ha rådgjort om smittrisk med sjuksköterska via 1177. Hon bedömde mig som smittsäker trots förhöjd temp och kvarstående besvär med andning. Jag jobbade i en vecka men hade svårt att orka på ett för mig nytt sätt. Hade tex svårt att orka gå i trappor, blev knallröd i ansiktet på ett märkligt vis och däckade i princip när jag kommit hem, trots att jag flexade ut tidigare pga kasst mående. På söndagen den veckan försämrades jag kraftigt och snabbt. Ringde 1177 med yrsel, känsla av att kvävas, hjärtklappning och hög feber. Personen som jag pratade med skickade en ambulans som efter att ha tagit diverse prover hemma tog med mig till sjukhuset. Där tog de tog massor av blodprov, kollade EKG och kontraströntgade lungorna. Det som framkom efter att ha tagit blodprov i handleden (sk artärgas) var en kraftigt sänkt syrehalt i blodet. Jag hade även jättehög puls och avvikelser i EKG:t. Efter ett dygn bedömde de mig ej vara i behov av syrgas eller inneliggande vård och skickade hem mig med uppmaningen att återkomma om jag blev sämre. De testade mig inte för Covid-19 men sa att det sannolikt var det och att infektionen komplicerats av min astma. Jag vet inte varför de inte testade mig.
De följande tre veckorna är som en dimma. Hade konstant hög feber mellan 39 och 40 grader och orkade knappt ta mig fram och tillbaka till badrummet. Efter tre veckor försökte jag gå ut med soppåsen men blev sjöblöt av svett och klarade knappt det. Fick ta flera pauser under den sammanlagt 40 meter långa promenaden. Snälla grannar och vänner turades om och ställde mat utanför min ytterdörr. Efter soppåsepromenaden blev jag långsamt och hackigt bättre och bättre men med återkommande bakslag. Började gå myrstegspromenader med en annan covidsjuk granne och sjukskrevs via videolänk av min husläkare. Jag har sedan detta haft feber som kommit och gått. Oftast har den legat stadigt en grad över min normaltemp men ibland stuckit iväg upp mot 39 grader, för att i perioder försvinna helt och lura mig att jag blivit frisk. Har även haft fortsatt svårt att andas, hosta, ont i leder & muskler, ont i magen, svettats floder av pyttesmå ansträngningar, nässelutslag och konstigt pirr i huden under hela sommaren. Detta har dock avlösts av längre och längre platåer med färre och mindre intensiva symtom.
Har haft en snäll FK-handläggare som ibland fått lyssna när jag gråtit av rädsla för att aldrig mer bli frisk och som då varit varm och stöttande. När hon hade semester under sommaren hade jag kontakt med en ersättare som sa att en del med mina symtom gick tillbaka i arbete “utan att arbeta om du förstår vad jag menar?”. Jag förstod det som att hon hintade att vissa arbetsgivare lät sina anställda vara på jobbet trots att de inte var arbetsföra. När min handläggare kom tillbaka var jag fortfarande sjuk med symtom enligt ovan. Hon ringde då och lät obekväm och stressad och sa att det ju fanns regler som hon var tvungen att följa och att FK riskerade att bedöma att jag kunde ta ett annat jobb än det jag hade efter 180 dagar, vilket tydligen var en magisk gräns som jag nu var nära. Jag fick ingen info om den 180-dagarsreglen förrän jag i princip stod med tårna vid gränsen. Jag har ett jobb som jag trivs med och är bra på och har haft superbra stöd från chef och kollegor under sjuktiden. Har även en kollega som smittades av Covid-19 och gick bort så vi var och är alla fortfarande skakade av det. From augusti bestämde jag, min husläkare och min chef att jag skulle försöka börja jobba 25%. Min läkare var osäker på om det var för tidigt men vi kom överens om att testa eftersom jag haft en bra vecka i slutet av juli. Jag fick ett bakslag precis innan återgång i arbete så första dagarna på jobbet hade jag hela symtompaketet på nytt och fick ligga i en soffa på jobbet i 2 timmar för att sedan åka hem. Jag jobbar på en vårdmottagning inom Stockholms Läns landsting som, liksom andra mottagningar, är hårt pressad och behöver en uppväxling från oss anställda. Vi gör uteslutande hembesök som tar drygt 2 timmar att utföra så min chef undrade om jag kunde fråga FK om jag kunde jobba 2,5 timme 4 dagar i veckan istället för 2 timmar 5 dagar i veckan för att jag skulle kunna ta patienter överhuvudtaget. FK skickade då tillbaka läkarintyget till min läkare och bad henne att motivera varför jag orkade jobba en halvtimme längre per dag. Min läkare, även hon överbelastad, varnade mig för att ta den här fighten då hon haft andra patienter som fått avslag pga samma förfrågan. Hon tyckte att det var bättre att jag isf gick till jobbet utan att kunna utföra mina arbetsuppgifter. Detta innebar i praktiken att mitt jobb, som är en i högsta grad samhällsbärande institution, inte kunde använda sig av mig utan jag har under augusti månad inte kunde uträtta jack shit för min pressade mottagning, trots att det var min önskan. Jag hade även haft en vecka med feber över 38,5 på jobbet, då jag låg som en blossande individ i en soffa och gjorde inget utom att orsaka imma på fönstren med min höga kroppstemperatur.
Vid nästa läkarbesök hade jag en riktigt dålig dag, vilket kändes turligt på något vis eftersom jag vid det här laget även hade bra dagar. Hade alltså hög puls, hörbara extraslag från hjärtat och feber vid undersökningen vilket framgår av läkarintyget. Pga FK-handläggarens stressade samtal om 180-dagarsregeln skrev min läkare ett extra utförligt läkarintyg där det framgår att jag har 25% arbetsförmåga i mitt nuvarande jobb på grund av deras omfattande anpassningar, men att min arbetsförmåga är nedsatt i förhållande till andra på arbetsmarknaden förekommande yrken. Efter någon vecka får jag, trots det fylliga läkarintyget, följande brev från FK:
Jag läste motiveringen flera gånger och förstod den inte. Jag har ett jobb som jag är bra på och trivs med, en plan för återgång i arbete men ett otäckt, oförutsägbart symtomkluster som ingen ännu kan förklara eller bota och som är funktionsnedsättande. Jag undrar vem, oavsett diagnos, som kan jobba heltid med feber, andnöd och en vilopuls som tycks ha fastnat över 100, dvs de objektiva, kliniska fynd som rapporteras i mitt läkarintyg. I samtal med FK-handläggaren sa hon att “OM jag måste avslå din ansökan ska du inte säga upp dig utan försöka gå och jobba en period och sedan sjukskriva dig igen.” För min hårt pressade enhetschef skulle detta innebära att ha en arbetsoförmögen människa med feber liggandes i ett vilorum på mottagningen och som uppbär lön för detta. Alternativet för mig skulle vara att säga upp mig och söka jobb på heltid med kraftfulla, funktionsnedsättande symtom och ett läkarintyg som avråder från heltidsarbete. Vilken arbetsgivare hade anställt mig, eller ens velat träffa mig för en intervju, i det tillståndet?
Jag har de senaste veckorna fortsatt att förbättras och försöker glädja mig åt det. Är dock långt ifrån återställd. Mitt sätt att orka med att vara så sjuk så länge i ett okänt virus med okänd prognos har varit att bara fokusera på progressen och inte på hur jag borde må eller fungera. Jag har skrivit upp symtomen varje dag och kan därför se att de långsamt avtar, men även att de kommer och går i skov. Att FK bedömer att jag är återställd och 100 % arbetsför när jag uppenbarligen inte är det har varit enormt påfrestande för mig i det här redan utsatta läget och, genom att förneka den, verkligen gnuggat in diskrepansen mellan mitt sjuka och friska jag i fejan på mig. Att deras bedömning är så obegriplig, abstrakt och helt tycks sakna beröringspunkter med verkliga människors levnadsvillkor har varit en chockartad insikt för mig som hittills aldrig varit allvarligt sjuk utan jobbat på i tron att jag är försäkrad om jag skulle bli just det. FKs hot om avslag skulle innebära ett val mellan att som ensamstående mamma behöva lämna vårt hem utan ekonomisk möjlighet att skaffa ett nytt och att försöka jobba heltid med kraftigt försämrad hälsa, och därmed riskera att göra försämringen permanent och/eller ännu värre.
En saga i spåren av Coronaviruset utifrån en långtidssjuks perspektiv.
Nu ska jag berätta en saga. Den handlar om en person, vi kan kalla henne Mollgan, för det brukar ju personer i sagorna heta. Mollgan bodde i ett land som vi kan kalla Fabulusien, för någonting måste vi ju kalla det.
Mollgan kände sig vanligtvis stark. Inte sällan gav hon sig ut och sprang långt långt i skogen eller klättrade högt högt i bergen. Hon bodde i en liten by där hon trivdes väldigt bra och hon hade personer i sitt liv som skänkte henne trygghet och glädje. Vi kan nästan sträcka oss till att säga att Mollgan aldrig tidigare mått bättre, för det var precis så hon kände.
Men plötsligt drabbades hela världen av en pandemi. Ett virus som storkusinerna kallade för Corona spreds fortare än vad människorna kunde ana. Många blev sjuka och till och med dog. Storkusinerna sa att det var viktigt att tvätta händerna noga och hålla ordentligt avstånd till andra människor. Mollgan gjorde som storkusinerna sa. Det gjorde hon alltid. Men trots det började hon känna sig sjuk. Det gjorde ont i Mollgans bröst. Huvud. Hals. Hon blev plötsligt väldigt trött och hjärtat slog ovanligt snabbt. Mollgan kände att hon måste lägga sig ner och vila en stund. Hon tänkte att det nog var bäst att vila hemma, så att hon inte råkade smitta någon annan. En stund. En vecka. En månad. Flera månader. Mollgan förstod inte. Så här hade hon aldrig någonsin känt sig förut. Hon orkade ingenting längre. Hon behövde hjälp. Doktorerna brukar kunna hjälpa, det visste Mollgan, för hon hade varit hos doktorerna flera gånger förut. Doktorerna är kloka och välvilliga.
Mollgan gick till byns vårdcentral. Först fick hon ta alla möjliga prover. Det kändes bra. Sedan fick hon träffa doktor Viktor Petter, som jobbat som doktor i byn länge och som hjälpt många sjuka, ja det må ni tro att han hade. Doktor Viktor Petter tittade på provresultaten och konstaterade att Mollgan var frisk som den friskaste friska. Oj, det var förvånande, tänkte Mollgan. Hon sa till doktorn att hon inte alls kände sig frisk, utan sjuk. Doktor Viktor Petter förklarade att det onda som hon kände sannolikt berodde på oro eller stress och inte alls på ett virus, som Mollgan trott. Då frågade Mollgan om det inte kunde vara Coronaviruset hon blivit sjuk av, hon kände ju till den pågående pandemin. ”Nej, inte alls!” sa doktorn, med sitt allra bredaste leende.
Doktor Viktor Petter förklarade att det i en pandemi kan uppstå rädsla och oro bland människorna, som lätt kan inbilla sig att de är sjuka fast de i själva verket är stressade. Mollgan kunde visserligen förstå att det kunde vara så, men själv kände hon sig varken rädd eller orolig, bara otålig och ivrig att bli frisk och kunna återgå till sitt normala liv. Återigen tog Mollgan upp de olika symptom hon haft den senaste tiden. Tryck över bröstet, ont i halsen, huvudvärk, trötthet, lufthunger, hög puls, pirr i huden, konstig lukt, orkeslöshet, yrsel och koncentrationssvårigheter. Mollgan kände hur hon frenetiskt kämpade för att fånga doktor Viktor Petters uppmärksamhet. Doktor Viktor Petter satt tyst en stund och läste på sin datorskärm. Sedan sa han ”Mmm, du har alltså inte haft hosta eller feber?”. ”Nää” sa Mollgan, nu märkbart påverkad av den tålamodsprövande situationen. Hon hade, till sin stora förtret, fått en rödaktig ton i ansiktet. Doktor Viktor Petter tittade på Mollgan och sa: ”Jag kan se att du är stressad!”.
Mollgan var betänksam. Hon tyckte att det var konstigt att doktorn inte för en sekund kunde tro att hon smittats av det virus som for fram över världen, med en spridningsfart som skulle få Stålmannen att framstå som stillastående. Hade doktor Viktor Petter verkligen lyssnat på det hon sagt? Som ni säkert förstår kändes det inte så för Mollgan. Och som ni säkert räknat ut var det ungefär här i sagan som Mollgan började känna sig osynlig.
De mäktiga hövdingarna i Fabulusien gav, tillsammans med storkusinerna, folket råd och riktning i vardagen under pandemin. De syntes i pressträffar och på Fabnytt så gott som varje dag. Tack vare dessa mäktiga och kunniga personer fick folket dagligen information om hur många fabulusier som låg på sjukhus och hur många som dött. De mäktiga och de kunniga hade kolossalt mycket att göra i dessa tider, förstod Mollgan. Tänk om de hade så mycket att göra med alla de personer som låg på sjukhus, alla företag som skulle räddas och alla fotbollsarenor som skulle avfolkas att de inte hann ägna ens en tanke åt Mollgan. Kunde det vara så?…
NEJ, SÅ KUNDE DET FAKTISKT INTE VARA. Det måste väl finnas tillräckligt med kunniga personer i Fabulusien, så det räckte till alla som behövde hjälp efter det som viruset ställt till med! Mollgan fördjupade sin tankebana. Av Fabulusiens dryga 10,3 miljoner invånare var ungefär 6,5 miljoner över 30 år gamla. Dessa personer hade förmodligen hunnit lära sig en del genom utbildningar och erfarenhet i livet, resonerade Mollgan. Hon förstod bättre än att förvänta sig visdom, kunskap eller ens förstånd från alla dessa 6,5 miljoner. Men om låt säga ett par miljoner fabulusier kunde anses kunniga (det tyckte Mollgan ändå var rimligt) borde det ju finnas några som förstod vikten av att fundera kring den sjukdom som Mollgan drabbats av och som kunde skapa utrymme i sina agendor för just det.
Mollgan hade hört talas om att det fanns fler sjukt osynliga i landet som, liksom hon, kämpade med obehagliga symptom i många månader. Någon sa att det kunde vara 150 000 sjukt osynliga i Fabulusien, men sanningen var att ingen visste. Ingen hade räknat. Detta gjorde Mollgan arg, så arg att hon satte sig och skrev ett brev till tidningen. Så här skrev hon;
Kära Ni mäktiga och Ni kunniga.
Jag vill att Ni ska veta om att jag finns, ty det kan vara svårt för Er att veta då jag är osynlig. Ingen vet särskilt mycket om mig. Förutom jag då, som vet en hel del. Fråga mig gärna så berättar jag. Men just nu känns det som att jag har fastnat i min sjukdom och i mitt hem. Därför behöver jag Er hjälp.
Ni som har makt, medel och kunskap, Ni kan hjälpa mig. Om Ni vill. Jaså, Ni vill veta hur… då ska jag berätta hur jag tänker. Om Ni börjar med att se mig och tänka på mig, för att sedan försöka förstå vad jag går igenom. Då kanske Ni på riktigt börjar känna känslor i Era mäktiga, kunniga kroppar av typen ’oj!’ eller ’usch!’ eller ’men vad sjutton gubbar är detta?’. Vad vet jag.
Ett nästa steg skulle kunna vara att ta reda på mycket, mycket mer än Ni vet idag. Forska tror jag det heter. Kanske kunde det vara idé att ta reda på vilka vi är, hur vi mår och vad som händer i våra kroppar, för att sedan försöka uppfinna en fungerande medicin eller behandling. Och med tanke på hur länge vi varit sjuka kommer det kanske ta lite tid att komma tillbaka till det som var vi innan pandemin. Därför behöver vi Er för att ta reda på mer om hur detta kan göras. I den bästa av världar kan vi med Er hjälp sluta vara sjuka och osynliga och orka fungera som vanligt igen, vilket är allt vi vill.
Jag är långt ifrån kunnig när det kommer till anatomi eller medicin. Därför är det lätt att känna sig liten och hjälplös i min situation. Det kan Ni säkert förstå. Men just nu tror jag till och med att doktorerna känner sig vilsna. De behöver också Er hjälp för att kunna hjälpa oss.
Om jag vore mäktig som Ni skulle jag lyssna på de osynliga. Dels för att deras kunskap, styrka och handlingskraft behövs i vårt samhälle. Men främst för att det är humant.
Mollgan
Med nyväckt hopp klistrade Mollgan igen kuvertet och letade upp adressen till Fabulusbladet. ”Se där!”, sa hon till sig själv, ”jag visste väl att jag skulle komma på en lösning bara jag tänkte efter!” Mollgan var övertygad om att hövdingarna och storkusinerna skulle lyssna på henne, nu när de visste om att hon fanns. För nog var väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller?… Eller inte?… Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte hon. Sedan somnade hon och drömde om att få leva stark och lycklig i alla sina dagar.
En saga av Lina Grönkvist, Norrköping. Sjuk sedan april 2020. Sannolikt covid-19. Men vem vet…
Måndagen den 23 mars-2020. Ett datum jag kommer att minnas för alltid. Då traskade covid viruset in i min kropp och tog över.
På förmiddagen var jag och handlade, kände inget konstigt. Vid lunch började jag må illa, blev yr, blev varmare och varmare, feberfrossa. Temp på 39.8. Värkte runt i kroppen på olika ställen.
Jag kände att det inte var en vanlig influensa/förkylning. Kändes brutalare på något vis, viruset skulle bara fram i min kropp. Ett par dagar med hög feber fortskred, sen tyckte jag mig känna mig något bättre, men plötsligt blev jag sämre igen. Jag fick yrselattacker, svår huvudvärk, frånvarokänsla i hjärnan. Dålig mage. Lukt och smak försvann. Ett knasperljud och någon form av rörelse startade i båda öronen.
Ett tryck i bröstet satte sig som ett spännband runt bröstkorgen. Var det hjärtat som inte orkade mer tänkte jag? Andningen kändes ansträngd. Puls runt 100 varje dag. Blodtrycket signalerade på blodtrycksmätaren att en kamp pågick i kroppen just nu.
Blev många besök för mig till det tillfälligt uppställda covid-tältet vid sjukhuset. Jag var tacksam varje gång jag fick komma in för jag behövde få bli avcheckad, få bekräftat att hjärta och lungor orkade ett tag till. 🙏 Kvällen efter ett covidtälts-avcheckningsbesök gjorde att jag just den kvällen kände mig lite tryggare att somna.
Så har det hållit på hela våren, blev ca 6 akutbesök i tältet, och många “rop på hjälp” samtal till min vårdcentral under den här våren, som sakta, mig ouppmärksammat visst hade övergått i sommar.
Var jag ensam om att ha det så här?! Var det bara i min kropp viruset ställde till det så här? Nej, sakta kom den ena efter den andra drabbade att göra sin röst hörd. Vi som inte behövde få intensivvård, men ändå var väldigt sjuka. Väldigt länge.
Och fortfarande dras med yrselattacker, utebliven lukt och smak, en orkeslöshet, hjärntrötthet, värk i kroppen som flyttar runt. Pirrningar/domningar i armar och händer mm.
Det som kvarstår är resttillstånden viruset lämnat fysiskt. Men också psykiskt har jag blivit varse. Något slags trauma jag går igenom. Hör eller läser jag om någon som berättar vad den gått igenom kommer tårarna. Igenkänningen.
När tanken kommer över mig om hur jag kände, ovissheten att inte veta om jag skulle överleva från dag till dag. Resonemanget med mig själv varje kväll när jag släckte, att överlever jag en natt till så är det en bonus, gör något med själen.
Alla obesvarade frågor till läkarna under dessa månader. Att dom som är mest kunniga om vår kropp, helt plötsligt inte hade svaren alls. Det var en kuslig känsla. Fast kanske kommer det framöver finnas någon förklaring till våra resttillstånd och även någon form av bot för oss. Jag hoppas!
Mitt “hejdå brev” till min dotter och familj är kastat nu.
Väskan med extra kläder och necessär som jag skulle ha med mig vid ambulansfärd är uppackad igen. 🙏
Jag sänder en tanke till er som gått igenom något liknande, en tanke till de anhöriga som mist en kär, till anhöriga som levt med oron över om deras anhörig kommer att klara sig. Samt en omtanke till alla inom vården.
Jag förlorade min mamma, en pigg och glad 73-åring, till covid-19.
Båda mina föräldrar tillhörde riskgrupp då de var strax över 70 år, min pappa hade även flera av de sjukdomar som definieras som riskfaktorer, min mamma ingen. Min mamma hade en Alzheimerdiagnos, men det var fortfarande tidigt i sjukdomen. Det märktes mest på att hon kunde ställa samma fråga med några få minuters mellanrum och att hon tappade ord. Men hon hade full kolla på vilka hennes barn, barnbarn och mina hundar var. Hon var pigg och innan corona kom för det mesta glad. Under våren var hon dock lite nedstämd då så mycket av deras sociala aktiviteter och kontakt ed barn och barnbarn skurits bort.
Söndag 14 juni pratade min bror i telefon med vår pappa, som sa att de var lite krassliga. Inget om feber, andningssvårigheter eller hosta. Och småkrassliga var de ofta, så det var inget oroväckande med det. På tisdag kväll när varken min bror eller jag lyckats få tag på föräldrarna sen söndagen bad vi en granne som hade nyckel gå in till dem. De hittar min mamma död på soffan i vardagsrummet och min pappa nästan medvetslös på golvet i ett av sovrummen. Min pappa förs i ambulans till akuten där han testar positivt för covid-19, skrivs in på en covid-avdelning och får syrgas via näsan. Han repar sig sedan sakta men säkert. Läkarna får i uppgift att berätta för honom att min mamma inte längre lever och det är uppenbart att det kommer som en total chock för honom. Han säger samma saker som jag tänker ”Vad dog hon av? Hur gick det till? Hur kunde det hända?!”
Min mammas kropp förs till Linköping för rättsmedicinsk undersökning. Jag trodde att hon fått en hjärnblödning eller hjärtinfarkt eftersom det hela gått så snabbt att hon inte ens hunnit larma ambulans. Men det hade hon inte. Positivt covidtest, typiska covidförändringar i lungorna överensstämmande med cytokinstorm men inga andra avvikelser på alla prover som togs ledde till ett utlåtande om dödsorsak: lunginflammation orsakad av covid-19.
Man kan lätt få bilden av media att de som dör av covid redan stod med ena foten i graven. Det gjorde inte min mamma, hon var i allra högsta grad levande. Hon var kärleksfull, omtänksam och älskade sina barnbarn över allt annat. Den enda människa hon var dålig på att bry sig om var sig själv. Var det det som kostade henne livet? Att hon kände sig dålig men ändå inte ville belasta vården? I början av pandemin när budskapet löd ”Sök inte vård i onödan” tänkte jag direkt att det var ett livsfarligt budskap, att det nog var helt fel patientgrupp som skulle ta till sig av det. Och så tragiskt rätt jag fick! Jag insjuknade själv i covid den 19 mars och hade av den anledningen inte träffat mina föräldrar sen dess. Den kväll när min andning var som allra sämst funderade jag på om jag behövde ringa ambulans (vilket jag absolut inte ville). ”Kan man dö i sömnen om andningen blir ännu sämre? Det borde man väl inte kunna, då borde man väl vakna i panik och chippa efter luft?” tänkte jag, och valde att inte ringa. För min del gick det bra, jag överlevde natten som fylldes med hemska mardrömmar om att kvävas på olika sätt, och nästa morgon var det lite lite lättare att andas. Nu undrar jag såklart, var det samma sak min mamma tänkte när hon lade sig på soffan? Fast hon inte hade samma tur som jag? Det kommer jag aldrig få veta. Men en sak vet jag. Covid-19 tog henne ifrån oss alldeles för tidigt.
Om du vill dela med dig av dina egna erfarenheter av covid-19 så går det bra att maila berättelsen till styrelsen på: info@covidforeningen.se för publicering här. Scrolla ner på sidan för våra berättelser.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
En saga av Lina Grönkvist, Norrköping. Sjuk sedan april 2020. Sannolikt covid-19. Men vem vet…